Veckor av kaos
Denna kullen var en dröm att få följa. 8 st friska valpar. Vi var såå lyckliga de hade uppnått 5,5 vecka och alla levde. Visserligen så tyckte vi de glupska hade blivit väldigt "paltiga"- runda som en Piteåpalt. Midsommarhelgen kom den magiska helgen då de var 5 veckor gamla och alla köpare skulle få välja SIN valp! Bamse, Baloo och Betty hade blivit otroligt "tjocka" sista vecka när vi hade övergått till blötfoder. Även Böna hade hastigt gått från att vara bland de mindre till att tillhöra den stora gruppen.
Jag fick en känsla, vi måste väga dem och Baloo var tyngst, 3310 gram. De andra nämnda var inte långt efter i vikten, medan Bonus, Viola( Bixie, kallas Doris), Stjärna(Bella) och Rosa( Bea) var betydligt mindre. ÅT extremt lite och backade undan. *jag tolkade det som om det var att den söta mjölk och vällingsmaken de saknade och därför inte åt.
Så här i efterhand, så VET vi att de inte åt för att fodret var inte tjänligt. Vilket vi inte har några belägg för utan det är bara en ren känsla, då vi helt övergått till blötfodret. JAg var så lycklig; vi hade klarat alla stadium och så händer det ofattbara.
Efter att jag bollats runt bland fyra olika veterinärstationer, just för att det började bli stängningsdags och vart jouren fanns, så åkte jag och min man som jag ringt efter, de 17 milen upp till Luleå och Gammelstads djursjukhus. Baloo skrek verkligen hjärtskärande och somnade in i min famn ca 5 mil innan vi var framme. Vi vet ju att de inte kunnat rädda livet på honom även om vi varit där på morgonen. Då både Böna (Bessi) och våran Betty inte gick att rädda livet på. Vi hade bara åkt iväg med Baloo och Böna men vi hann bara lämna djursjukhuset så ringde dottern hemifrån och säger att fler inte mår bra. Den finaste vän man kan ha, åker hem till oss tillsammans med sin dotter som kör alla andra sex valpar + Alva och vår dotter som är hemma från universitet och sommarjobbar här, just för att det skulle bli valpar. Så vid 23.30 så anländer de. Betty är den som är vid sämst skick men alla valpar är påverkade och jag misstänker direkt förgiftning och alla får kol ifall det är förgiftning. En behandling vi kom att upprepa sedan förutom morgonen efteråt, även ett par dar senare efter Bamses död.
Jag visste att Böna var i dåligt skick och jag satte en gräns för hur långt behandlingen skulle pågå. När det började pratas om konstgjort blod, 10.000kr/påsen som vi fick stå för helt själva och sedan höga doser kortison, som kunde bli en livslång historia, så kände jag att det är inte rätt mot en jakt och blivande avelstik, det blir varken en jakt eller avelstik, så när de ansåg att hon inte skulle klara det, fick de hjälpa henne slippa ifrån plågorna. Däremot Betty trodde jag nog skulle klara det. De var under behandling. Vi hade trots allt kommit i rätt så bra tid. Jag kände mig lugn. Sanningen var att när min väninna med våra döttrar anlände så hade jag gått in i ett chockläge. Jag tog inte längre in information. Lade mig på en träsoffa i väntrummet och sov. Frös, trots filtar vi varit och lånat hos en syster. Jag slutade helt fungera. På morgonen ringde de och berättade att Böna dog vid kl.03 på morgonen. Enbart några timmar senare ringer de igen och Berättar att Betty är i sådana svåra smärtor, hur jag vill göra? Ja, human och djurvän och mot allt lidande som inte leder till ett friskt liv, så bad jag dem ta henne till fridens sovrum. Där och då, dog en bit av min själ. Det var verkligen; jag ska gråtande kasta mig ner, som en av de sorgligaste psalmerna jag vet i psalmboken. Som prästdotter och körsångare i ett kvarts sekel har man plöjt igenom rätt så många. Men just den psalmen har aldrig fått sådan bokstavlig innebörd som då. Inte ens alla andra förluster av föräldrar och syskon, ja, inte ens min syster som mördades, för alla deras död hade jag på något sätt fått en föraning och var beredd, men inte MIN BETTY!!! Det var så totalt oväntat! Vi hade ju kommit i tid! Hon var ju i de bästa händer! " Det gör ont när knoppar brister... Karin Boyes ord ekade runt runt inom mig, precis som Flickan och kråkan av Mikael Wiehe; "Finns det liv,är det aldrig försent" ekade på vår långa resa upp till djursjukhuset. Någon timme senare så upptäcker jag att även Bamse uppger samma symtom och har svårt att andas och åter igen åker vi till Djursjukhuset. Denna gången endast 4 mil ifrån. Ingen camping ville ta emot oss mitt i natten så vi körde och väckte upp en annan syster och familj. Som snällt steg upp och ordnade valprum och sovplatser för tre trots arbetsdag som väntade.
Efter ett dygn så fick vi glädjande besked att Bamse var så pigg att vi kunde hämta honom. Men... innan han nådde min syster och övriga kullen så var han lika dålig som när vi lämnade honom och hade kräktes. Resan hem blev mer och mer klart att det blev en resa hem för att dö.
Livet är inte så självklart. Jag har lärt mig att leva i nuet och finna mening i allt som sker. Framför allt så försöker jag lära mig av livet skola.
Han orkade inte ens bli glad över att återse varken mig eller syskonen utan vi, jag och min man tog in honom i valplådan, därifrån de flyttat ut och satt och turades om att hålla upp hans huvud då andningen var det jobbigaste. Först en timme in på lördagens ljusa norrlandstimme somnade han in i min famn och där satt jag med honom i en timmes tid. Denna gång helt förberedd på att döden var den enda resa som väntade. Bamse som verkligen var den jag fäst mig så vid, av den enkla anledningen att jag skulle välja en tik och ville vänta. Medan av grabbarna så var han så enkel att förälska sig vid.
Saker och ting blir inte alltid som vi tänkt oss, men jag har lärt mig så mycket att efter regn kommer alltid solen tillbaka. Sorgen kommer jag att bära, men den har fått mitt hjärta att växa än mera, få än mer ökad förståelse.
Hur hårt det än är, så är det när det är som jobbigast för oss, vi vet vilka som är våra riktiga vänner, vilka som man kan lita på och vilka som är rädda!
För mitt i all sorg så hände något oväntat!